Varför bryr jag mig så mycket om andra? Speciellt när den personen inte bryr sig om mig. Absolut inget bra kan ju komma ur detta. Ändå befinner jag mig där. Om och om igen.
Jag lägger lika mycket skuld för detta hos mig själv som på den andra.
Jag blir ju faktiskt bara behandlad så som jag tillåter mig att bli. Men det är svårt. Det gör ont att säga ifrån. För då försvinner ännu en.
Jag vet så väl vad det handlar om. Ändå så står jag där med öppna armar och en innerlig önskan om att bli omtyckt. Att orden jag fått höra är av sanning. Tyvärr blir jag bevisad ha fel. Om och om igen.
Jag har funderar mycket på varför. Är jag så dum, så naiv och korkad? Kanske. Men ska jag gå runt och misstro alla? Ibland känns det så. Men jag vill inte. Jag har varit kall alldeles för länge. Inte låtit något komma in. Inte låtit någon komma in.
Fast samtidigt så var det enklare. I alla fall för mig men inte dom jag stängde ute.
Det kanske är så att jag letar på fel ställe. Kanske är det så att det är min rastlösa själ som inte nöjer sig utan vill ha mer? Något hos mig är det ju helt klart. Jag kan bara förändra det jag vill. Och det jag väljer att se.
Men vem står kvar då? Tror det är rädslan som styr. Rädslan av att vara ensam. Samtidigt som jag återupplever den ständigt med att lägga mig och mina känslor i händerna på de som inte vill ha det.
Tror att det ligger nån sjuk destruktiv tillfredsställelse i detta. Annars skulle jag väl säga ifrån? Stå upp för mig själv? Så många gånger som jag varit på väg att göra just detta. Sen kommer tvivlet.. Vill jag riskera att förlora det här.. Vill jag få det bekräftat att allt var lögn.. Så jag låter bli. För så länge jag inte vet, så länge det inte blir fakta så lever det sjuka lilla hoppet inom mig att det ska vara sant. Att jag ska vara värd något, att betyda något för denna människa.
Och den enda som kan förändra det är jag. Jag vet det. Det är ingen annans fel. Om någon väljer att ljuga för mig, om någon väljer att utnyttja att jag tror på vad dom säger och jag dessutom tillåter det så är det endast upp till mig. Ingen annan.
Och synen på mig själv, den bild jag inom mig fortfarande har kvar om hur lite jag är värd blir bekräftad om och om igen.
Det är upp till mig.
Imorgon ska jag välja annorlunda.
Jag måste. Även om jag kommer att sakna dig. För det jag saknar är inte dig. Du fanns ju aldrig. Det var min illusion. Att jag trodde på dig.
Men jag vet att jag brydde mig om på riktigt. Och i det ska jag finna lugn. Något annat kan jag inte styra över.

// Sofia