I lite drygt mer än ett år har jag förlorat fler människor än jag trott varit möjligt. Alla är inte döda. Många av dom finns här ibland oss fortfarande men deras inre är dött. Personligheten är borta. Hoppet sedan länge försvunnit. Önskan om flykten tar över allt annat.
Jag tog ett svårt beslut att ta avsked av dessa människor. Jag kan inte, jag orkar inte se personer jag bryr mig om förtvina, förändras och dö inför mina ögon.
Många av de jag tänker på lärde jag känna när de var utan droger.
Träffar jag någon av dessa idag finns nästan inget av den personen kvar. Det som finns är deras behov, de ser mitt beslut att ta avstånd som ett svek. Jag har försökt att förklara att det är en kärlekshandling. Att jag klarar inte av att se dig dö inför mina ögon.
Men mina ord når inte fram. Och jag vet varför.
All den kärlek vi känt för varandra, alla långa nätter vi pratat om det som är viktigt i livet. Alla gånger vi stöttat varandra. När vi gråtit i varandras famn. Alla gånger vi lyft upp varandra. Vart tog det vägen? Jag vet. Men det smärtar likt förbannat ändå.
Ensamheten jag känner och befinner mig i är brutal. Vem finns kvar?
Ni förstod mig och jag förstod er. Vi fann en samhörighet som fick oss att vara nära. Nu är avståndet oändligt.
Jag ser dig men i dina ögon finns inget av dig kvar. Det enda som syns är behovet av mer. Mer av det som tar dig ännu längre bort från mig. Från oss. Från verkligheten.
Det finns ingenting jag kan göra. Förutom det jag gjort. Sagt ifrån. Jag klarar inte det här. Om du ska dö så vill jag inte vara där. Jag vill att du väljer livet. Om du gör det så kommer jag finnas där närsomhelst du behöver. Men inte annars. Det går inte. För även om jag vet att det inte är dig jag möter, att det du säger och gör inte är ditt riktiga jag så känns det inom mig. Trots att jag vet. Trots att jag själv befunnit mig där.
Du måste rädda dig själv. Du måste vilja bli räddad. Så länge du befinner dig på flykt så kan vi inte vandra på samma väg. Din väg går åt fel håll. Jag har försökt att tvinga dig att gå framåt. Jag har i förtvivlan försökt få dig att se att du går vilse. Men vill du inte kan jag inget göra.
Men om du vänder din blick framåt. Om du vill gå på den stig som leder mot sann frihet så finns min hand där för dig. Men innan det sker så har jag valt att inte stå i din skugga och betrakta det du gör. Jag har vänt mig om mot den stig där ljuset finns.
Det är en lång väg att vandra. Och jag går den gärna med din hand i min.