Det finns stunder i livet då jag verkligen undrat vad meningen är.
Varför tyr jag mig till personer som inte vill ta del av mig? Varför finner jag det smärtsamt men samtidigt något som är det normala?
Jag ser idag att jag varit lika delaktig i dessa sjuka relationer. Har jag ens velat att de skulle frågat om hur jag har det? Och vad hade mitt svar i så fall varit?
När man inte har något att dela med sig utav annat än sorg, skam, rädsla och andra mörka tankar.. Hur rolig är man då att umgås med.. ?Jag minns så många gånger jag ljugit och hittat på för att kunna gömma mig ännu mer bakom masken av skam. Av otillräcklighet och av känslan att aldrig vara värd att älskas.
Jag minns några få gånger då jag legat på knä på golvet och bett av hela mitt inre att någon inte ska lämna mig.
Dessa har varit så ovärda min kärlek. De har stått och tittat på med ett fult grin i deras ansikten och njutit av min totala förnedring.
Sen förstod jag lösningen. Göm dig. Alltid. Visa inte vad du känner. Aldrig. Och låt ingen komma allra längst in. Bli aldrig känslomässigt beroende av någon. Det var då den riktiga iskalla och bitande kylan kom in i mitt liv.
Var det för att jag är sådan? Verkligen inte, det vet jag idag. Jag var tvungen. Jag höll på att gå sönder.
Det är svårt att försöka beskriva den känslan. När hela ditt inre går i tusen bitar. När du hellre blir behandlad som dynga än att inte bli sedd alls.
Och när du gör det så väljer du samtidigt bort de som vill vara med dig. Som vill ditt bästa. Och som älskar dig precis för den du är.
När jag tänker tillbaka på de jag haft som vänner. De relationer jag haft. Så är det jag som tillåtit mig att bli behandlad så.
Idag lägger jag ingen skuld hos dessa personer. Hade jag inte tillåtit det hade det inte hänt.
Jag tar inte på mig någon skuld. Missförstå mig rätt. Men jag ser skillnaden idag. Om du inte med ens en enda liten molekyl inom dig känner dig värdig att älskas eller att förtjäna godhet och respekt så drar du till dig personer som omedelbart tar kommandot. Titta bara på hur världen ser ut. Sorgligt och fruktansvärt. Men det är så. Tyvärr.
Ibland har jag undrat om människan verkligen är god. Eller är det ondska som är det naturliga och godhet som är det som ligger i underläge.
Jag väljer bort den tanken. Trots att jag fått höra livshistorier som gör mig illamående. Jag vill inte tro att det är så.
Idag försöker jag ge kärlek till världen, till personer jag möter. Och även till mig själv.
Jag har gjort mitt bästa under de förutsättningar jag haft. Jag skuldbelägger ingen. Jag orkar inte. Det leder mig ingenstans. Om jag bemöter en människa med godhet och tillit idag och denna person sviker eller på något annat sätt får mig att må dåligt så vill jag inte längre misstro alla. Så har det varit tidigare.
Jag är beredd att betala vad det än kostar att fortsätta tro på personer som på ett eller annat sätt korsar min väg. Om annat händer så ligger det inte hos mig. Det trodde jag förut.
Idag är jag stolt över mig själv. Att jag fortfarande står här och är villig att känna tro. Och att känna hopp.
Min resa har handlat mycket om att förlåta mig själv. Jag har kommit en bra bit på väg. För om jag fortsätter att leva i skammens skugga så kommer mörkret att alltid vara där.
Och det räcker nu.

// Sofia