Jag har inte skrivit på länge. Hamnade nere i det mörka. I det hopplösa. När jag var där i gyttjan och inte kom loss så ville jag inte komma därifrån heller.
De händer som sträcktes efter mig viftade jag bort. Vissa slog jag undan. Ge mig inte invanda ord. Ge mig inte uppmärksamhet. Jag vill inte ha den. Låt mig få stå här och komma fram till vilken väg jag ska ta. Jag har fått så många verktyg och jag vet alla tomma ord som alla säger likadant.
Jag menar inte att det inte kan fungera. Jag menar bara att på mig gör det det inte.
Gemenskap. Gott bemötande. Halleluja och Amen. Stort grattis till er som känner så. Och som upplever det. Mina känslor och erfarenheter är helt annorlunda. Jag är aldrig mer ensam som i en grupp av människor. Vi har samma sjukdom. Thats it. Alla säger samma fraser. Och det kokar i mig. Men jag förringar inte eran lycka och det ni har funnit. Inte på något sätt. Det gör mig glad för er skull.
Det som händer i mig är tankar och känslor som endast skapar irritation. Jag är intresserad av människors olikheter. Inte av att unisont höra samma deviser och samma lösning. För mig är det ett sektliknande tillstånd.
Kanske är det synd att jag funkar såhär. Kanske går jag miste om nåt. Men jag har försökt. I nästan ett helt år. Det ger mig absolut ingenting. Jag vet vad som är rätt och fel. Jag har inte skyllt min sjukdom på nån annan. Jag har druckit för att jag velat. Punkt slut. Precis på samma sätt som jag inte kan lägga av för nån annan.
Jag vill hitta tillbaka till mitt inre lugnt. Och för att få det så måste jag göra bra val för mig. Och det ska jag bli bättre på och inte gå på impuls och/eller känsla.
Det finns en plats för mig också. Och precis som att jag inte fördömer den väg många av er går för att få ett bra liv. Förringa inte då heller att det kanske inte passar alla.

All min kärlek // Sofia