JAG VILL INTE KNARKA MER..! JAG VILL INTE DÖ..!
Om du är en av oss som hört en vän säga så till dig så vet du vad jag menar. Desperationen. Vanmakten. Det absolut största ropet om hjälp.
Ångesten som är så stark och så kraftfull att den inte ens är mörk längre. Den är som det starkaste ljus. Den bländar dig totalt. Du har inte en chans att ens försöka se dit. För dina ögon värker och tårar bildas.
Alla ord till en människa i sådant tillstånd känns obetydliga. Småaktiga och nästan förlöjligande av den lidandes smärta. Finns det ens några ord som kan lindra?
Jag vet att jag inte kan hjälpa någon som inte vill sluta. Jag vet att min vilja inte räcker för två. Men vad gör jag när det är dessa ord som möter mig? När det är ett rop på just hjälp.

Att det ens finns människor som tror på att en legalisering av droger skulle vara bra. Har dom hört denna desperation från någon som är missbrukare? Skulle dom ens bry sig? Då kan vi lika gärna rada upp alla beroendesjuka på rad och skjuta oss i nacken. Andra klassens medborgare. Ingenting värda.
Men det går ju inte. Drogimperiet vill ju också tjäna pengar. Och det blir svårt att bli rik bara på dom som använder ibland.
Jag undrar vad som är mest osmakligt? Den magre smutsige mannen utan tänder och skitiga kläder, berusad av sin drog eller den rike mannen i sitt fina hus som göder sina egna behov på någon annans undergång? Missbrukaren skadar de i sin närhet enormt. Men de skadar även sig själva. I mina ögon skadar den rike mannen endast andra. Att sälja droger är lika sjukt som att sälja hiv smittat blod. Utgången är den samma. Den som köper och använder blir sjuk.

// S