Tiden går fort. Saker förändras och jag hinner inte alltid med.
Fast måste jag göra det? Är det inte så livet är rent allmänt? Bara att jag inte klarat av att handskas med det eller velat styra det i den riktning jag velat att det ska ta?
Det är inte målet som är det viktiga utan resan.. Gammal utslitet ordspråk men börjar förstå att det nog ligger nåt i det. Jag kan inte kontrollera allt. Livet har sin egen utveckling och det jag kan påverka är en liten ynka procent.
"Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"..
Orden börjar falla på plats nu.
Vad jag måste lära mig är att inte utsätta mig för situationer där jag kör över mig själv. Jag är liksom min egen värsta fiende. Jag blir bara behandlad som jag låter mig behandlas.
Varför lägga tid på sånt som inte betyder något? Inte egentligen. Jag inbillar bara mig det.
Ja att tillfriskna eller att hitta mig själv, att lära känna mig själv och att stå upp för den jag är.. Nog det svåraste jag gjort någonsin.
Det är i dessa saker som lösningen finns, inte i alla jävla substanser som förändrat mig så totalt och framkallat "känslor" i mig som inte varit ett enda dugg på riktigt.
Varför ska det vara så svårt att älska mig själv? Varför vill jag ens bli älskad eller att älska med den enorma risken för att gå sönder inuti, att bli som en våt fläck på golvet?
Är det verkligen i detta den sanna lyckan finns..?
En riktigt god nyvunnen vän da till mig härom veckan;
" Du är alltid rätt person men ibland i fel sammanhang".
Tack för de orden, ska säga det till mig varje dag tills det sitter starkt rotat inom mig och då kanske även jag vågar mig ut där i världen och kanske kan finna det som ni andra pratar om.

All min kärlek // Sofia