230 dagar.. Nykter och drogfri. Jag kan inte gömma mig längre, jag framkallar inte längre "känslor" med substanser. Allt börjar kännas äkta.
Jag är livrädd. Mitt inte skakar och mina händer darrar. Svetten samlas ymnigt och pulsen slår.
Är det såhär det känns?
Att avstå från drogen har inte varit särskilt svårt. Men allt det andra.. Anledningarna till att jag använt, det som kallas livet, hur handskas jag med det? Jag är ju så van att fly.
Känslokall det kan jag. Jag är trygg där. Det ligger en sån oerhörd kraft i det destruktiva, för mig har det varit ren överlevnad. Känslor däremot, riktiga känslor som gör ont inuti, de har jag inte kunnat hantera. Inte heller bra känslor. Det har inte varit ljust och inte heller mörkt. Det har varit en grå gegga, en tjock dimma som jag inte kunnat treva mig ur.
Nu ser det annorlunda ut. Jag gråter för allt, jag skrattar så magen kniper, jag har en värme i mitt hjärta för andra. Jag känner ödmjukhet och även kärlek. Det är häftigt. Jag gillar det. Samtidigt som rädslan är där och trycker på. Stäng av nu Sofia, tappa inte kontrollen, sätt upp en skyddsmur så du inte blir sårbar.
Jag fightas med rädslan varje dag. Ber den dra iväg, lämna mig ifred..!!
Jag vill ju ha det lugn jag känner i magen. Jag vill ju vara levande.
Kärlek. Jag lägger den gärna på andra. Det är skrämmande men känns bra.
Hur gör jag med kärleken till mig själv? Hur får jag den? Hur gör man? Det blir mer och mer tydligt att det är just där lösningen ligger. Om jag älskar mig själv så gör jag inte helt förvridna och sjuka saker mot mig själv. Självkänslan är så skadad och det kommer ta tid. Jag måste ha tålamod. Jag är ändå tacksam för att jag tror mig veta vart lösningen finns.

Ta hand om er // Sofia