Mager. Kotor och ryggrad som sticker ut. Höftben som skaver mot jeansen. Förändringen är ofrivillig. Jag står totalt utan kontroll. Till skillnad från förut.

Jag minns den natten jag kände att jag kommer att dö. Trots detta satt jag i badkaret, yr och med inga krafter alls och rakade benen.
Det fanns inte i min värld att komma till läkaren och inte vara "perfekt". Allt skulle vara under sk kontroll.

Jag svalt mig ännu mer veckorna innan. Jag var ju inte tillräckligt smal. Jag var i min sjuka hjärna helt övertygad om detta. Jag skulle inte få hjälp. Jag vägde 35 kilo.

Jag minns så väl när jag bestämde mig för att söka hjälp. Mitt lilla troll på 7 år sprang in på toaletten när jag duschade. Hans blick. Vettskrämd.
Mamma.. Det var det enda han sa. Den lilla rösten och hur hans ord darrade från hans lilla mun. Och hans blick. Så full med oro. Med skräck att se sin mamma i det skicket. Jag skämdes och en vilja växte fram.

I 2 år bestod mitt dagliga intag av ett äpple och massor av Cola Light. Under 50 kalorier. Det vägdes och noterades i min lilla bok. Ett arbete som pågick dygnet runt.
Men trots detta så hoppade jag hopprep i timmar och vägde mig konstant. Ibland flera gånger i minuten. Och jag som trodde att jag hade koll på läget.

Jag minns mitt första läkarbesök på Ätstörningskliniken. Jag kunde inte sitta på stolen för det gjorde för ont. Blodtrycket kunde knappt tas för armen var för smal (jag kunde nå om på min överarm med tummen och pekfingret).
Och jag minns när hon lyssnat på mitt hjärta och sa att det slår svagare på vänster sida.
Vad säger hon?! Jag vill ju inte dö..!! Det hade helt ärligt inte slagit mig att jag kan dö. Förutom den natten. Natten innan läkarbesöket.
Muskelförtvining. Jo det kände jag ju i hela min kropp men förklaringen att hjärtat också är en muskel blev ett starkt uppvaknande. Jag blev rädd. Så otroligt rädd. JAG VILL INTE DÖ.

Jag stod där i hennes rum. Endast iklädd underkläder och jag skämdes. Allra längst in. Jag visste ju hur äcklig jag var och nu tvingades denna stackars läkare se det. Tanken på att jag var osmakligt mager var inte problemet. Det såg jag ju inte själv. Jag var äcklig. Punkt.
Hon frågade mig vart på kroppen min sjukdom satt. I huvudet sa jag.
Men hon ville att jag skulle visa vart på kroppen jag fokuserar mitt tvång att gå ner i vikt. Jag pekade på magen. Trots en insjunken sådan blev jag aldrig nöjd.
Sen bad hon mig lyfta blicken till mina armar. Jag minns så väl hur hela min kropp skrek emot. Svetten rann och jag ville inte. Hon tog mig varsamt under hakan och lyfte min blick. Då såg jag nåt jag inte sett. De var ju smala mina armar. Alldeles för smala kunde jag se.
Samma procedur utfördes med resten av kroppen. Samma hemska ångest.
Sen sa hon till mig att titta på mitt ansikte. Gråten kom omedelbart. JAG VILL INTE..!! JAG KAN INTE..!! SNÄLLA INTE DÄR..!!
Hon tog sina händer om bägge mina kinder och såg mig i ögonen och försökte lugna min gråt och min fruktansvärda ångest.
Vad är värst Sofia? Varför kan du inte se på dig själv?
Jag kan inte för då ser jag vem jag är. Jag kan inte för då möter jag mig själv. Och det är ju det jag flyr ifrån blev mitt svar.
Det tog tid, flera besök innan vi gjorde det tillsammans. Jag grät. Jag rev mig. Jag skakade och jag mådde illa. Jag visste ju vad jag skulle se. Ett missfoster. Ett vanskapt ansikte. Med noll symmetri och jag visste hur avskyn skulle äga hela mig. Det blev precis så. Men jag gjorde det.
Jag har slagit sönder speglar av att se mitt ansikte. Jag har stått där och sagt till mig själv vad jag ser och det var inte vackert. Jag har slagit mig själv. Sen började jag undvika speglar. Förutom när jag ville studera och kontrollera min mage.

Där började en lång och fruktansvärd kamp mot min inte demon Fröken Anorexia.
Intag av föda varannan timme och mellan dessa näringsdrycker med mycket kalorier.
Vi var ett 10 tal tjejer som satt vid bordet med personal. Överenskommelsen var för min del att äta en portion så som min 2 åring åt. Och det kunde ta timmar.
Jag minns kylan efter jag ätit. När kroppen är så undernärd så krävs det så mycket blod att gå till magen för att smälta det du ätit. Vi satt där med tjocka filtar runt oss. Blåa om läpparna, vissa mer än andra. Och tvingades sen till vila. Ingen rörelse var accepterad. Och all denna ångest. All denna ilska. Allt detta äckel. Det tog lång tid men det gick. Sakta men säkert fick jag tillbaka lite mer och mer kontroll över mig själv.

Min första måltid i hemmet minns jag också väl. Jag hade dukat bordet för 3 personer och sonen frågar glatt --- Vem ska äta här idag mamma?
Jag ska äta min ängel blev mitt svar. Han blev så förvånad. Jag såg hur han ryckte till och sen kom det vackraste leende jag sett. Och glädjen i hans blåa ögon höll i sig hela kvällen. Så dessa ögon har jag också tagit fram ibland när tvivlet funnits där. Och givetvis att jag inte vill utsätta något av mina barn den hemska upplevelsen att bevittna deras mamma gå döden till mötes av svält.

Sjukdomen har visat sig ett par gånger efter det men bara lindrigt. Jag har så mycket kunskap och framför allt minnen att ta fram de gånger detta skett.
Hon finns alltid kvar där i den tjocka dimman. Jag vet att om jag vill är det bara att sträcka ut handen så är hon min igen. Eller jag är hennes är ett bättre ord.
Men det vill jag inte. För idag och den hälsa jag är i pga sjukdom gör mig påmind dagligen. När kläder i de minsta storlekarna är för stora. När jag duschar kroppen och känner mina knotor och utstickande ben. Jag går inte ingång på det idag. Jag blir rädd. För att jag ska dö.

För mig personligen var detta en mycket hårdare kamp än att bli fri från alkoholmissbruk.
Att tillfriskna från Anorexia kräver att du tvingar i dig föda. Det absolut värsta du vet. Och du vet vilket skick ditt psyke kommer att vara i när du gjort detta. Gång på gång på gång.
I den andra beroendesjukdomen avstår jag från det som får mig att må dåligt. Båda är vidriga sjukdomar men för mig var Anorexian mycket tuffare att tillfriskna från.

Så du lilla demon, din lilla häxa som står där och väntar på mig nu när jag måste kämpa med maten pga min fysiska sjukdom. Jag ser dig nog. Men du slösar bort din tid. Du äger inte mig idag som du gjorde tidigare. Idag är det jag som äger min kropp. Något du inte har tillgång till längre. Stå du där med ditt flin i ansiktet, stå du där med lovord om att få kontroll.
För jag vet att du har fel. Jag väljer livet idag. Utan dig. För du är döden.

All min kärlek // Sofia