Smärtan i magen är brutal. Ländryggen har en kraftigt molande värk. Inget stannar kvar. Och kroppen blir svagare och svagare.
Tarmsjukdom. Hur skadad är tarmen.. Finns det något botemedel. Många frågor men inga svar.
Fötter som är iskalla och domnar bort så till den grad att jag varken kan så eller gå. Läpparna som mist sin färg och blivit bortdomnade de oxå. Smalben som värker av kyla trots den värme som är inomhus. Ännu en vecka av sängliggande. Ännu en vecka av viktförlust och i mitt ansikte ser jag en person som är sjuk. Riktigt sjuk. Ögonen är bleka och trötta. Huden nästan grå. På min kropp ser jag undernäring. Jag ser mig själv gå dubbelvikt av smärtan eller för att det är så tomt där inne i magen så inget kan hålla mig upprätt.
Nya undersökningar väntar. Kan ta upp till 6 månader. Min läkare sa att jag inte kan vänta så länge. Det hon såg var en kvinna som är på väg att ge upp. Som inte har någon ork kvar.
Jag försöker fylla på det kontot varje dag. Kontot med ork. Med kraft. Och med ett jävlaranamma.
Hade jag inte uppsökt husläkare nr 3. Hade inte hon varit ordentlig och frågat hade jag inte berättat om när jag låg på SÖS. Och då hade hon aldrig hittat detta provsvar. Tarmsjukdom. Ett svar som sedan i maj inte nåt fram till mig.
Men nu vet jag. Har ju vetat långt innan dess att något är galet. Såhär ska man inte må om allt är okej i kroppen. Väntar nya svar på blodprover i veckan. Är nervös. Vilka brister lider min kropp av.. Hur har detta påverkat andra organ. Ovissheten känns. Oron växer. Samtidigt som att nu vet jag att jag är sjuk. Det finns ett namn på det. Men vad det finns för medicinska alternativ vet jag inte. Jag slutade nästan lyssna.
Värre sjukdomar drabbar andra. Jag vet det. Men detta är min sjukdom. Och den är viktig för mig att få kunskap om och rätt vård.
Det har varit kämpigt inte bara för mig men för de som står mig nära. Och nu är en av dessa personer ute ur mitt liv. Han som jag trodde skulle stå vid min sida. Han valde något annat. Indirekt. Av handlingar som är så sårande. Som visar på att hans egna behov av att bli bekräftad kom före allt när jag var som sämst. Fyllda av kränkningar mot mig och min hälsa. Av lögner rakt upp i ansiktet. Det är inte bara tarmarna som blöder blod. Tårarna som rinner är också färgade av blod. En förlorad kärlek som lämnar min kropp. Hans blod i mitt hjärta som trängs ut som tårar.
Små lätta beröringar från honom med ord sagda av oro. För att sen prata med henne. Och beklaga sig. Och vilja ses. Och att fortsätta vara ett offer.
Fastna där om du vill. Jag ser min del och tar ansvar för den. Något jag tror att du inte är kapabel till. För på något sjukt sätt finner du tröst i medlidande. Och där stannar man fast.
Men det är ditt val. Jag måste släppa. Jag har inte råd med allt detta nu. Jag måste lägga all min kraft på att bli så frisk det går att bli. Detta får inte stoppa mig och vilja ge upp.
Dags för att ännu en gång kavla upp ärmarna och kriga. För min kropp. För min hälsa. Och jag ber för att jag ska hitta styrkan att gå denna kamp ensam. Utan den person jag trodde skulle stå bredvid.

Kärlek // S