Eftersom vi har yttrandefrihet så tänker jag använda mig av den. Kommer jag bli ratad? Förmodligen. Bryr jag mig? Inte det minsta.

Jag är så innerligt trött på folks misstänksamhet. Bara för att jag valt min väg att gå för att få ett värdigt liv.

Aldrig har jag mött så mycket misstro, fördömande och pekpinnar som inom rummen på 12 stegs möten.
Jag har på möten ifrågasatt, undrat och ställt motfrågor. Något som uppenbarligen inte gillas.
Okända människor, där det enda vi delar, är ett beroende, har kommit fram till mig och sagt att jag inte kommer att kunna hålla mig nykter. Och OM jag ändå skulle göra det så kommer jag inte LEVA nyktert utan hålla i mig med blåa händer. BULL FUCKING SHIT..!!

Sen detta som sägs att om du slutar gå på möten så är det bara en tidsfråga innan du är fast i klorna på djävulen igen. Jag har hört så många säga i ren panik att om jag missar ett möte så är det kört.
Personligen anser jag detta vara livsfarlig propaganda som jag faktiskt tror att människor tagit återfall på.
För er som känner så och som det fungerar så för är ju bra. Men att säga att det skulle vara en regel tycker jag är skrämmande.

Rena fakta visar att människor inom gemenskapen, som den kallas, tar återfall hela tiden. Och de välkomnas tillbaka om och om igen. Men bara OM de kommer tillbaka.
Människor som väljer eller anser att detta program inte passar dom tar säkerligen återfall i lika stor utsträckning. Så vad är det vinnande konceptet?

Inte fan kan det finnas en universal lösning för alla?! Precis lika lite som en och samma medicin gör alla cancersjuka friska. Eftersom beroende nu klassas som en sjukdom.

Jag blir ifrågasatt ofta om jag har ett tillfrisknande. Av vilka då tror ni..? Just det. Enkelt att lista ut.

Jag har fått precis den hjälp som jag behöver. Jag har provat mig fram. Jag gav "gemenskapen" 10 månader av mitt liv. Sen tog jag återfall och provade igen.
Men min känsla, just det MIN känsla, var att jag bara var irriterad. Jag var less på att stanna kvar i denna värld.

Jag förstod inte allas berättelser om "AHA Upplevelser" de fått inom dessa väggar.
För mig har det varit saker jag vetat sen innan jag var tonåring.
Så har det varit för MIG. För andra är det annorlunda. Och det är självklart helt okej.

Enligt min personliga åsikt så är det inte mina "karaktärsdefekter", som det heter, som lett mig in i galenskapens värld som missbruk är. Jag har inga speciella fel i min personlighet.
Däremot har jag varit extra sårbar. Dels pga ärftlighet men även att jag aldrig trott på mig själv pga handlingar rena idioter utsatt mig för. Så att fortsätta fokusera på just detta, hur ska det hjälpa mig?
Jag har valt att försöka lyfta fram det som jag gör bra istället. Och att lära mig se skillnad på någon annans galenskap de utsatt mig för inte har med min person att göra. Snarare förövarens.
Och det fungerar. För mig.

Så. Om jag då blir bemött med kritik och påpekande om att jag gör fel så kommer denna känsla av utsatthet och ensamhet att växa för mig i dessa rum. Och det är det sista jag vill. Och behöver.
Jag behöver inte älta missbruk och dess problematik längre. Been there done that. Jag behöver VANLIGA konversationer i mitt liv. Destruktivitet är jag redan expert på.

Jag får hjälp på en beroendemottagning för kvinnor som upplevt svåra trauman.
Där blir jag aldrig dömd. Jag blir inte ifrågasatt på det sätt jag upplevt i 12 steg. Och de kan se att det finns olika typer av beroende, olika människor bakom beroendet och de ANPASSAR behandlingen utefter detta. Och det är precis vad jag behöver.
Vad just du eller någon annan behöver har jag ingen aning om och det fina är att just DU får välja själv.

Så vad är min önskan. Jo. Ifrågasätt inte mig är du snäll. Jag kämpar med mitt, precis som du. Jag har hittat det som hjälper just mig. Det som är roten till varför jag inte kunnat leva mitt liv fullt ut.
Varför jag inte kunnat handskas med några relationer. Och det kom långt innan något beroende ens fanns i mina tankar.
Däremot fann jag att jag kunde möta en annan människa, framför allt män, med hjälp av att gömma mig bakom berusningens sköld. All självförakt doldes bakom denna dimma men även mitt förakt för dom.

Vi delar samma problematik till en viss drog. Vi kan dela galna saker vi gjort. Vi kan dela sorgen över vad vi ställt till med. MEN det behöver inte vara inom dessa rum. Det finns andra sätt. Och det är oerhört tråkigt att många av er inte kan se det utan ser det mer som ett hot.

Så snälla sluta med det. Var glad att någon lyckas istället för att misstro. Det kan väl knappast göra er lyckligare?
Eller är det som så, som med andra "rörelser" eller "etniska" skillnader, att tycker du inte som mig, som oss, som det som skapar just er gemenskap, blir ett hot?
I sådana fall kan jag inte mer än beklaga.

Jag önskar alla. Precis ALLA som hamnat i käftarna på detta monster Frihet. Lycka. Och Sinnesro.
Men spelar det verkligen någon roll HUR vi finner den?
Självinsikt är vi alla olika bra på att ha. Kanske är det skillnaden. Jag har ingen aning.

Till sist vill jag ge all Cred i hela världen till en enastående kvinna som är den jag känner som varit nykter längst.
Hon har genomgått behandling, studerat, har en stor familj och klarat det med bravur. Utanför 12 stegens dörrar. Men även hon gav det en ärlig chans.
Återigen älskade vän. Hatten av till dig.

Och kom ihåg. Vi gillar olika som är extra aktuellt nu. Så låt det vara just så. Olika.

// Sofia