Vem spelar huvudrollen i denna pjäs? I denna tragiska komik som ska föreställa mitt liv?
Inte fan är det jag.

Är så in i helvete less på upp och ner, antingen eller, svart eller vitt. Är så in i helvete trött på sömnlösa nätter, som blir till en, sen två, sen tre.. Sen den totala nattsvarta ångesten som kommer. Alltid. Varje gång. Jag känner igen ditt mönster din djävul.

Bipolär. Vidriga sjukdom. Antingen uppåt eller ner i dyngan. Något mellanläge finns sällan.
Min kropp, min fysiska hälsa klarar inte av en manisk period så den tär ännu mer på mitt psyke. Härom natten skrev jag en hel bok, i mitt huvud. Jag lovar. En hel jävla bok.
Trots att sömnbristen gör mig mer galen än vad jag redan är så vill jag inte släppa den. Nej, nej, nej..!! Snälla lämna mig inte. Låt mig få vara med dig en natt till.
För jag vet. Jag vet så väl vad som komma skall. Detta botten svarta hål av mörker. Av sådan vidrig ångest och jag vet att jag står inför galenskapens kant. Är det nu jag trillar över? Är det nu den lilla del av min hjärna som ännu fungerar ger upp inför dig, du vidriga sjukdom?

Den här gången blev det värre än någonsin. Och det skrämmer skiten ur mig.
Jag kunde inte komma ur det. Jag levde inom mig själv. Samtidigt som jag inte visste vad som var på riktigt. Vem är jag? Lever jag? Dör jag nu?
Sådana tankar som känns ända in i benmärgen på dig är jävligt skrämmande. För samtidigt som dessa tankar av overklighet är på riktigt så vet jag ju någonstans att det är min sjukdom som gör sig påmind. Men i detta kan jag inte sortera ut vad som är vad.
Men man är väl smart och expert på destruktivitet så jag övertygar mig själv om att denna gång är det annorlunda. Nu blir jag galen på riktigt.

Jag har aldrig varit så nära, som denna gång, att åka in till psyket. En vecka, en hel jävla vecka, av totalt kaos i huvudet. Låter kanske lite och banalt men nu pratar jag om den totala galenskap som levt inom mig. När jag sett mig i spegeln och inte känt igen mig själv. Jag har bokstavligt ryggat tillbaka av min egna spegelbild.
När jag rört vid min hud och det bränner bara pga beröringen. När jag försökt styra mina tankar men jag har inte haft en chans. Förstå hur skrämmande det är. Att veta men ändå inte kunna styra över det. Att vara totalt maktlös.
Så jag har sovit. I fyra dygn. Oavbrutet. Jag har inte klarat av att vara vaken. De små stunder jag varit det så har jag velat göra slut på lidandet. Jag. Orkar. Inte. Mer.
Snälla låt mig slippa. Det är för mycket nu.

Idag vet jag hur allt hänger ihop. Varför jag valde att svälta mig till döds. Att använda alkohol. Tro fan det jag med den här jävla djävulskampen pågående i sin egna rond. Gång på gång på gång. Jag ville toppa varje manisk period så länge det var möjligt. Jag ville inte sluta. För jag visste precis vad som kom. Detta svarta hål. Där det inte finns någon logik. Inget sunt förnuft. Det finns bara galenskap.
Så även om andra såg mig som tokig när jag va på topp så såg de aldrig hur det var, inom mig, när det vände. När absolut ingenting spelar någon roll längre. Nada. Noll. För i det finns INGENTING utom galenskap. Antingen något för att bedöva, eller något för att smärta. Vad som fucking helst utom detta hål av ingenting som du vet kommer att förgöra dig. Totalt.

Dessvärre har min dotter varit här denna tid. Och den skam jag känner når inga gränser. Först av att vara igång och på och sen stänga in mig. Inte ens gå upp. Inte äta ihop. Ingenting. Hela min kropp har skrikit LÄMNA MIG IFRED.
Jag vet inte hur jag ska förklara detta för henne. Hon får inte ta på sig någon skuld. Det är mitt fokus. Men jag vet att jag hade gjort det, om jag var hon.

Idag ska jag till min psykolog. Har inte kunnat åka dit på 4 veckor.
Jag tänker inte förminska eller försköna ett skit. Vill de lägga in mig så gör det. Jag har kapitulerat. För jag orkar inte mer. Detta måste få ett slut. Både för mig och min familj.
Jag orkar inte vara hemsökt av detta monster längre. Stoppa det snälla, på vilket sätt som helst. Jag gör vad som än krävs. Det här är inget liv.