Vidriga, äckliga jävla sjukdom! Jag är så oerhört trött på skiten.
Jag är trött på hugg i ryggen. Jag är trött på falskhet. Jag är trött på hur alla ser till sin egen vinnings skull. Jag är trött på övertramp. Jag är trött på lekarna med andras känslor. Jag är trött på elakheter.
Ja listan kan bli lång. Dessa saker inkluderar givetvis även mig. I alla fall som aktiv. Vem fan blir jag egentligen? Vart kom hon ifrån? Jag som annars gör allt för en annan människa.
Mest av allt är jag ändå trött på denna besatthet. Att jag inte kan släppa det som är dåligt. Mitt förnuft vet ju. Känslorna har ingen jävla aning. Det är så ohanterligt så ni som inte har denna sjukdom har ingen aning. Jag går sönder. På riktigt. Det spelar ingen roll om det är stort eller smått. Känslan av det är så sann, den är så stark att jag inte ser nåt slut. Varför kan inte förnuft och känsla samarbeta? I alla fall lite?
Jag blir rädd för min känsla av ren uppgivenhet. Mitt mörker som suger ur all livsglädje. Jag försöker i små stunder torka upp ett par droppar av glädjen som rinner ur mig. Kanske får jag ett par minuters tidsfrist sen är det där stora, tunga och svarta över mig igen.
Någonstans så vet jag ju att det kommer att gå över. Känslan kommer att klinga av och jag kommer kanske rentav titta tillbaka och minnas det som nästan komiskt. Det är så oerhört galet. Inte konstigt att jag vill fly från mig själv. Inte när man lever i detta helvete av ohanterliga känslor. Och jag försöker bli arg. Den känslan kan jag i alla fall hantera. Någorlunda.
Jag försöker att hitta rätt fokus. Att ge rätt saker tid inom mig och inte slösa bort mer tid. Jag kommer att behöva all min kraft till viktigare saker.
Jag ska ta avsked av Nicklas och av mormor. Inom loppet av två veckor.
Jag är livrädd. Jag orkar inte gå sönder mer. För kan man laga ihop något som redan är i tusen bitar? Samtidigt som jag vill. Jag vill vara där, mitt i all förtvivlan. Jag vill vara närvarande. För oavsett hur jobbigt det är så tror jag inte att jag vill tillbaka. Till det avstängda och kalla. Till det mörka och fula. Och som jag skrivit förut. Det är inte antingen eller.. Livet innehåller både och..

// Sofia