Igår fick jag beskedet att min mormor låg för döden. Jag satt i mitt rum och grät tårar som kom från det djupaste inom mig. Jag tappade kontrollen totalt. Jag skrek ut min förtvivlan. Dö inte mormor. Inte än. Jag är inte redo. Inte nu. Stanna en stund till.
Av någon anledning så började jag packa ihop mina saker och inom en timme stod jag på Centralen och gick på ett tåg mot Sundsvall. Jag kände så starkt att åk nu. Vänta inte.
Hela resan grät jag och bad att jag skulle hinna dit i tid. Jag gjorde det. Med en marginal på 1,5 timme.
Väntade du på mig mormor? Gav du mig chansen att få tala om för dig vad du betyder för mig? Gav du mig ynnesten att få hålla din hand? Att få stryka din mjuka kind och din febriga panna?
Det blev en fin stund. Jag blev lugn av att få vara hos dig en sista gång. Min själviska önskan att få ha dig kvar försvann. Jag önskade dig frid. Låta dig få somna in. Du var klar med ditt här nu. Dessa andetag som kämpade efter att få luft. Jag ville befria dig från det. Du kan lämna oss nu mormor.
Och det gjorde du. Det tog bara ett par minuter efter att jag lämnat ditt rum. Väntade du på mig ännu en gång då mormor? Visste du att det skulle bli för jobbigt för mig att sitta bredvid dig när du tog ditt sista andetag? Jag fick säga farväl när ditt hjärta fortfarande slog. Mina sista ord efter att jag pussat dig på pannan blev de som jag hoppas att du tog med dig. Jag älskar dig mormor.
Jag är fylld med känslor av alla dess slag. Samtidigt konstigt tom. Nu är du borta. Vart vet jag inte. Fast inom mig finns du alltid kvar. Jag tar med mig alla fina minnen och ska vårda dessa ömt. Jag ska hylla ditt liv mormor. Igår var bara en dag av ditt liv. Alla andra ska inte glömmas bort.
Tack för allt du gav mig mormor. Och tack för att du väntade på mig. Du gav mig det jag behövde som mest.
Tills vi ses igen.. Jag kommer att sakna dig varje dag. Farväl.
Jag älskar dig.

// Sofia