Självkänsla. Det jag fick på konstgjord väg med hjälp av substanser. Jag levde i en illusion om det frambringade den jag var innerst inne. Jag har idag synat bluffen. Vad den fick mig att göra var att fullkomligt strunta i allt och jag förknippade det med att må bra. Jag brydde mig inte längre om vad jag trodde att andra tyckte om mig. Det låg en stor frihetskänsla i det.
Jag har så länge jag kan minnas försökt att vara någon som jag inte är. Jag har velat bli omtyckt till nästan vilket pris som helst. Och jag har trott att jag då skulle finna en inre frid i det. Jag har värderat mig själv genom vad andra tyckt om mig eller vad jag trott att de tyckt om mig.
Aldrig har jag vågat fråga någon. Jag har varit så tvärsäker på svaret så jag har låtit bli.
Idag så förstår jag att jag sökt på helt fel väg. Jag har haft relationer som varit extremt destruktiva men även motsatsen. Jag har blivit höjd till skyarna, älskad villkorslöst men det har inte varit nog. För jag har inte älskat mig själv. Då spelar det i slutändan ingen roll hur älskad jag än må vara av andra.
Idag börjar jag tycka om mig själv i små babysteps. Det är för att jag börjar ta hand om mig själv och jag letar inåt och inte utåt. Jag har börjat få en förbannat god eftersmak i munnen av inre frid.
Jag kommer ju aldrig någonsin få en bättre självkänsla om jag gör dåliga val eller om jag använder mig av destruktivitet i någon form.
Det går fort utåt när jag inte tar hand om mig själv, när jag inte bejakar mina behov. När jag tappar bort mig själv. Och jag har inte råd med det. Då ligger någon form av självmedicinering nära. Allt för att lindra. Allt för att sätta mig högre upp än vad jag är. För jag är precis som alla andra. Jag är en människa som har otroligt mycket kärlek att ge till andra men även till mig själv.

// S