Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu.

En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar.
Har haft lite kontakt med några av dom och nästan alla har klivit ut på banan. Samtidigt som de sörjer.
Det är vad jag inte förstår fast ändå förstår.
Jag blir arg, ledsen, förtvivlad, orolig och känner sån jävla hopplöshet inför denna sjukdom.

VAD kan stoppa detta..??!! VAD kan få dessa personer att värdesätta livet?! Jo jag vet.. En vilja inifrån.
Jag har så svårt att känna igen mig. Det får jag väl vara glad för. Det sista jag skulle göra i denna sorg jag befinner mig i är att döva den. Jag vill hedra hans minne och alla andra som gått bort med att göra det bästa av mitt liv.
I den meningen menar jag inte någonstans att jag är bättre än någon annan. Det känns bara så tröstlöst. Så sorgligt. Och jag kan ingenting göra. Jag vet det.

Jag vill bara inte gå på ännu en begravning. Det är sånt slöseri. Sånt jävla slöseri.
Det är fina människor. De vill väl. När hjärnan är klar. Jag vet det.
Ändå drar drogen mer. Den slår ut allt. Förnuftet är som bortblåst.

En av dessa tidigare vänner har förlorat precis allt. Sitt barn. Bor på ett härbärge. Inga pengar. Samt dejtar en riktigt psykopat.
Ser ni galenskapen?!

Samtidigt skulle jag aldrig döma. Har du förlorat precis allt så står du vid livets vägskäl. Antingen väljer du att kämpa som fan för att styra upp ditt liv. Eller så ger du upp.
Tyvärr gör alltför många det sistnämnda. Och det gör mig så oerhört ledsen. Jag vill ju att de ska se sitt eget värde. Att de har en plats till ett bra liv här bland oss alla.

Jag vet att jag inget kan göra. Jag vet att när jag tar avstånd så gör jag rätta. För min egen skull. Men det betyder inte att oron och att mina tankar slutar vara hos de som är där ute. I total förvirring. Med en enda önskan att döva.

Jag tänker på er. Jag känner med er. Min frånvaro betyder inte att jag inte bryr mig. Och ni är mer än välkomna när ni är redo att välja den väg jag valt. Det är inte lätt. Det är så många konsekvenser och stora berg att kliva över. Ibland känns det överjävligt. Ibland vill jag också ge upp. Skita i allt.

Men jag vet en sak som gör att jag håller mig kvar på den väg jag börjat vandra på. Att jag förlorar precis allt om jag tar fel avfart. Och det priset är jag inte villig att betala.

Kärlek till er alla // Sofia