Misstankar. Åt alla jävla håll som går.
Oj är hon sjuk? Då är hon tillbaka i missbruk.
Oj är hon glad?! Då super hon nog. Oj är hon ute bland folk.. Ja men då vet ju "alla" vad jag gör.

Snacka om att vara dömd på livstid.
Jag vet vad jag gör. Räcker inte det?!
Varför ska andra lägga sig i bara för att de själva är så instabila eller tro sig inte kunna vara i en miljö där andra berusar sig själv?!
Just i den frågan vet JAG exakt vart jag befinner mig.
Har andra orosmoln kring detta?! Sorry men det ligger mer hos dig än hos mig.

Aldrig kan man göra rätt om jag ska gå efter andras pessimistiska funderingar. Människor som aldrig kommenterar nåt dyker helt plötsligt upp i en tråd när jag efter 7 månader i sängen går ut och träffar människor som jag inte träffat på länge. På skakiga ben tog jag mig in till stan. För att få umgås med mina vänner från Florida.
All min glädje försvann på en sekund innan min fina vän från Florida sa.. "Cut them Off hun. Dont let their bitterness over what they can or cant do take away your happiness."

Jag, personligen, har inga som helst problem att sitta med ett gäng som dricker. Hello..?? Det är så det ser ut. Skulle det bli för jobbigt, ja vad gör jag då..?? Jo jag tackar för mig och går hem. Det är inte ett problem. Inte för mig.

Jag tänker inte låta resten av mitt liv gå i rädsla för ett återfall. Mer än så har jag lärt om mig själv.
Alla mediciner jag fått pga magsjukdomen. Läkarna skriker. DU MÅSTE TA DOM. Men vet ni vad. Jag gör inte det. Endast i AKUTA fall.
För jag VÄGRAR att falla in i ett nytt beroende.
Det finns nog få saker som jag vill så lite som det.

Så snälla. Anta inte en massa saker. Är du uppriktigt orolig fråga. Ja va fan, ring upp och snacka så märker du att allt är lugnt. För jag är så innerligt trött på att vara misstänkt.
Såna där kommentarer som är dolda med anklagande. Bespara mig dom.
Jag kan låta dessa rinna av rätt snabbt men det skapar oro hos mina närmsta och det är inte schysst mot dom. Så snälla respektera mina barn. Om inte annat.

Det kanske finns en dold omtanke men jag är ledsen, jag ser den inte.
När jag låg inlagd på SÖS, pga magproblem, vem hörde av sig då..?? INGEN.
Jag har nog aldrig känt mig så ensam som då. Men vet ni vad? Jag tog mig igenom det också. Ensam.

Jag önskar bara att ni som vet vad ett beroende är skulle visa mer omtanke än fördömande.
Jag vägrar begränsa mitt liv till att endast umgås med de som har sjukdomen.
Min värld är liten redan nu. Och om jag kan handskas med att umgås med de som festar ibland så förstår jag inte problemet..
Jag blir mer avskräck än sugen. MEN jag kan ha kul med dessa personer ändå. Så vad är fel med det?
Jo jag vet vad vissa säger.. Förr eller senare trillar du dit.. Whatever. Va ska jag säga. Det har aldrig funnits någon annan som fått mig dricka. Det är ett val JAG gjort. Och idag väljer jag att ta hand om min hälsa.
Hade varit trevligt om fler frågade kring den än att jag går ut på en krog (vilket aldrig sker)..


Lev och låt leva.
Nåt som många borde ta till sig. För de få gånger jag sträckt ut min hand, sagt att jag orkar inte mer nu. Jag är helt slut på kraft och ork att kämpa vidare med min diagnos för magen. Vilka har funnits där då? Två personer. Och det är dessa människor jag värdesätter. Som har en ärlig inblick i mitt liv. Och som inte så fort tillfälle ges ser mig som ett återfall i beroendet.

Jag ÄR inte mitt beroende. Jag ÄR Sofia. Och jag har känslor. Och jag har drömmar. Och jag kommer aldrig någonsin att tvinga in mig i ett hörn, med likasinnade, som tror att det är den enda vägen att gå.
Jag ser min väg klar och tydlig. Så stötta mig i det eller snälla vänliga du. Lämna mig ifred.

Kärlek // Sofia