Jag är så trött. Kroppen bär mig inte längre. Läkarna står rådlösa och min frustration växer dag för dag. Igår kväll kom tårarna. Jag orkar inte längre! Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? JAG ORKAR INTE LÄNGRE!!!
Ni vet sådana där små saker som vi alla tar för givet. Att orka stå upp och duscha. Att benen bär dig till köket för att hämta ännu en näringsdryck. Att orka vara vaken under en hel film. Att få kunna sova utan att behöva gå upp flera gånger pga smärtan eller för att magen rasar ihop. Att orka sitta i solens sken utan att bli svimfärdig.

Alla läkare har bemött mig fantastiskt. Har ingenting att klaga på. Förutom att SöS missade att meddela mig efter mitt första besök där vad som var fel på min mage.
Dock så har alla läkare olika råd. Vila och håll dig varm så du inte förbränner energi säger den ena. Ut och promenera säger den andra. Själv är jag mest förvirrad. Jag klarar ju inte av ett skit längre! Är så in i helvete trött på att inte orka. Är så in i helvete trött på ångesten.
När pulsen slår över 130 slag trots noll aktivitet känns det rätt obehagligt. Dör jag nu är frågan som kommer? Och självklart ökar pulsen desto mer när detta ångestpåslag kommer som en lavin över mig. Läkarna säger att det inte kan behandlas. Jag har för lågt blodtryck. Så jag antar att det bara är att "köpa läget" som det så fint heter.

Om 11 dagar ska de äntligen gå in och titta hur illa det är. Jag är livrädd samtidigt som jag vill veta. Och förhoppningsvis få någon hjälp så att detta helvete tar slut.
I 5 månader har jag varit sängliggande. I stort sett. Måste alltid ha nära till en toalett. Kramperna som kommer är regelvidriga. Och jag inser hur maktlös jag är inför min egen kropp. Återigen är det bara att "köpa läget".

Jag har funderat mycket på mitt tidigare beroende och att detta klassas som en sjukdom. Jag håller med. Men där har jag åtminstone kontrollen. Jag kan välja, dag för dag att jag inte vill att denna sjukdom ska kontrollera mitt liv. I detta jag är i nu spelar min vilja ingen som helst roll. Jag vill en sak. Min mage och min kropp något helt annat.

Jag vet att många funderat om jag återigen blivit sjuk i anorexi, ett beroende som för mig varit betydligt tyngre än alkoholen. Nej. Så nu vet ni. Jag avskyr min kropp som den ser ut idag. Andra har funderat om jag börjat missbruka igen. Nej. Så nu vet ni. Detta är ingenting jag valt. Detta är ingenting jag själv åsamkat mig. Ibland önskar jag nästan att det vore så. För då hade jag kunnat välja. Att sluta.

Jag måste kämpa på, jag vet det. Men jag är så oerhört trött. Trött på elände. Trött på att alltid gå i motvind.
Men rädslan för att dö är starkare än tröttheten. Starkare än uppgivenheten. Starkare än orkeslösheten. Fan heller att detta ska få mig att ge upp. Jag vill ha en framtid. Jag vill se mina barns framtid så länge jag får ynnesten till det. Jag måste orka. Punkt.

En väldigt god vän sa till mig en gång att jag är stark som en tiger. Och det stämmer om jag tittar tillbaka på vad jag klarat mig igenom i livet. Jag minns att hon skickade en bild på en tiger. Självklart blev jag glad, jag blev rörd av hennes omtänksamhet. Men inom mig, långt där inne dit väldigt få får komma så kände jag spontant att vem tröstar Knyttet då?
Oavsett vad en person går eller gått igenom så finns det inom oss alla ett Knytte som kanske ska få lika stor plats som tigern. Jag tror att fighten vinns bäst om båda får utrymme.
Jag ska trösta mitt eget Knytte. Och när det är gjort ska jag föda min inre tiger.
För jag ska vinna över det här. För de är båda en del av mig.

All min kärlek // Sofia