Detta är på inget sätt någon propaganda för att det är synd om mig. Vill bara klargöra det.
Jag har valt själv. Jag har prioriterat helt galet. Jag vet det. Jag har mig själv att skylla.
Gör det mindre ont för det? Inte för mig i alla fall.

Häromdagen så valde jag bort den allra sista av sk "vänner". Det gör ont samtidigt som det är en befrielse.
Vi har varit bra vänner, när vi va nyktra och drogfria.
Men de som gått ut på banan igen eller inte ändrar sitt livsmönster är ofta inte så trevliga människor att ha att göra med.
Mycket handlar om personens egna ego. Och det har stått mig upp i halsen länge nu. Jag orkar helt enkelt inte ha med dessa att göra längre. Livet är för kort.

Så vad är då problemet..?
Det är förjävla ensamt. Jag har ju under en lång tid umgåtts med likasinnade. Jag har valt bort normala "tråkiga" relationer.
Som frågan att ta en fika.. Va..?!! Är du helt dum eller?! Jag ses gärna men då ska vin vara inblandat. Jag var helt enkelt inte intresserad annars.
Idag ser jag inte normala relationer som tråkiga. Dock så har jag inga kvar. Och jag förstår varför.
Hur länge orkar dom med mig som jag var då? Som sagt. Har bara mig själv att skylla.
Men det gör ont att telefonen är tyst dag efter dag efter dag.
Självkänslan är åter på noll (om den någonsin varit på annat). Jag har ingen kvar. Och det är en stor jävla smärtsam konsekvens. Och det gör ont. Trots att jag själv är skyldig till det.

Som många vet är jag väldigt sjuk just nu. Varje dag är en kamp. Och utgången är oviss. Den är skrämmande. Och jag är livrädd.
Jag tänker mycket på vad som ska hända om jag dör. Vilka vill jag ska komma på min begravning? Vilken musik ska spelas? Hur kommer mina barn handskas med det?
Jag försöker få prata om dessa saker men döden är inte något många vill prata om.

Så jag får behålla dessa inom mig själv. Och då växer ångesten. Och rädslan. Och sorgen.
Jag vet i alla fall att det sista jag vill är att ha en kyrka full av personer som inte står mig nära.
För mig kvittar det om det är 4 personer där bara. Så länge jag vet att dessa brytt sig om, funnits här för mig genom detta helvete. Jag vill att det ska vara ärligt. Jag vill inte ha falskhet min sista stund. Då vill jag vara omgiven av äkthet. Punkt.

Förhoppningsvis så är detta något som ligger långt fram i tiden. Men när man är så sjuk som jag varit länge nu så tror jag att tankar som dessa är rätt normala.
Kanske inte för de runtom mig men för mig är dom det. Det är ju ändå jag som lever i konstant smärta, i viktras utan dess like. Men en dödsångest som gör att jag många kvällar är rädd för att somna. Förnuftet har tyvärr inte mycket att säga till om när den starka ångesten sköljer över mig som en tsunami.

Jag är trött på att min frustration kring detta mysterium gjort att jag tappat orken. Tappat lusten. Jag är mest arg. Arg på världen. Arg på allt. Jag kan känna att det är orättvist att drabbas av detta när jag äntligen styrt upp mitt liv. Prövning på prövning på prövning.
Och just nu förmår jag mig inte att tänka positivt. Jag försöker, varje dag men det slutar alltid i förtvivlad gråt. En gråt över ensamheten, över rädslan, över att det känns orättvist. Över en längtan efter att bara få må bra. Över en frustration att redan slösat bort så mycket tid.
Och över en sorg att ta mig igenom detta ensam. Med en tyst telefon. Med känslan av att är det någon som bryr sig? (Räknar bort familjen).

Men jag har mig själv att skylla. Återigen. En konsekvens. Tänk vad mycket jag skulle velat gjort annorlunda. Men det går ju inte att ändra det förflutna. Jag får lägga min tilltro till att jag kan ändra min framtid. Speciellt en natt som denna när dödsångesten är extrem och sorgen i mitt bröst sliter mig itu.

Imorgon är en ny dag. Jag hoppas att den innefattar något mer än vad de flesta dagar gör.
Jag önskar den innefattar skratt och glädje. För jag vill inte ha denna svarta illaluktande klump av vrede inom mig. Jag mår inte bra av den. Min familj mår inte bra av den.
Och jag tror att den grundar sig i något sjukt sätt att stöta bort de få som ser mig varje dag. De få som bryr sig. Så jag blir ännu mer ensam i detta. För då skadar jag bara mig själv. Jag vill inte vara en börda längre.
Så, imorgon. Då ska jag göra allt i min makt för att trycka bort denna klump och försöka se det som är bra och fint i mitt liv. Trots all ovisshet och smärta. Ja, så får det bli.

Kärlek // Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att många tycker att det är fel att kalla ett beroende för en sjukdom. Är benägen att hålla med OM man skyller på det för att fortsätta bruka. Precis som det är idioti om en diabetiker frossar i socker eller en person med lungcancer fortsät...

Det är inte många gånger jag vänt mig till dig. Kan räkna upp alla dessa. Kanske är det själviskt att be när man inte tror. Förmodligen. Första gången var när min mamma var sen hem och jag trodde att hon aldrig mer skulle komma hem. Andra gån...

Det går över. Det blir bättre. Minns alla ljusa stunder. Ord för att trösta. Jag förstår det och jag uppskattar omtanken. Jag gör det verkligen. Men jag vill inte att det ska gå över. Jag vill inte må bättre. Jag vill inte. Jag VILL inte..!! Ja...

Jag förstår inte. Samtidigt som jag gör det. Är verkligen förvirrad i mina tankar just nu. En oerhört nära vän har gått bort. Det var inte bara jag som stod honom nära under den tiden vi bodde grannar. Har haft lite kontakt med några av dom och...

Jag minns första gången jag såg dig. En lång, smal kille med massor av tatueringar. Du halv låg i en fåtölj med mobilen i handen och gitarren i knät. Det va nåt med dig som gjorde att jag bara kände så starkt att jag ville lära känna dig. Jag mi...